Skillnader i dialekterna
Tungrot och tungspets-r
I Halland har man både tungrots och tungspets-r, i södra Halland upp till Ă„tran talar man i tungrots-r men i vissa fall så faller r-et bort helt och hållet.
I Halmstad och Falkenberg förekommer det ibland att r-et vokaliseras och faller bort, ord som ”gård” som blir ”gåd” eller ”gåad”.
Från Ă„tran och upp till Varbergstrakten, så talar man i tungrots och tungspets-r, tungrots-r i början av ord och tungspets-r i övriga fall.
Förbi Tvååkersgränsen och upp i nordligaste Halland så tillkommer den så kallade götaregeln. Regeln innebär i stora drag att man använder tungrots-r i början av alla ord som ”rykta” och ”rida” eller när r-ljudet är längre som i ”borra” eller ”surra”. Man kan väl säga att de mer sydliga dialekterna går ned djupare i halsen och de norra är högre upp i gommen och utför tungspetsen.
Norr om gränsen talar man oftast med ett tjockare L, det har sitt ursprung ur västgötamålet och förekommer mest i de nordligaste delarna av landet.
Söder om gränsen talar man med ett tunnare L som kan sedan länge tänkas komma ifrån småländskan eller av danskt ursprung.
Exempel på ord man kan uttala med tjockt respektive tunt L är: tala, vråla och glad.
I blandning med rd och nordligt tjockt L så kan d:et falla bort, det samma gäller i söder fast då i blandning av tungrots-r och smalt L.
Ord som bord och gård blir i norr ”bol” och ”gål” och i söder ”bor” och ”går/gaur”.
N-bortfall
En skillnad mellan norra och södra Halland är att i norra delen av Halland så faller n-et bort i slutet av vissa substantiv. Ord som t.ex. solen och huset blir sola och husa.
I söder bevaras däremot n-et.
Text: Joakim Svensson, Träslövsläge