Tidiga nordiska sprÄkutvecklingen
Runt vikingatiden (800 e.Kr.) började de östnordiska germanska sprÄken skilja sig frÄn de vÀstra. De vÀstra skulle tillslut utvecklas till den islÀndskan och norskan som talas idag nÀr den östra blev svenskan och danskan.
Vid medeltiden så börjar det danska och svenska språken skilja på sig allt mer, men tydliga dialekter och sĂ€rskilt riksspråk talar man inte om. Språket utvecklas inte så snabbt som det gör senare under 1900talet, kommunikationerna mellan landskapen Ă€r svaga under de första århundradena av skandinavisk historia.
Det fanns inget stort inflytande på de hallĂ€ndska språken före 1600talet, förutom möjligtvis språkkansliet i Köpenhamn. Man talade sin egen hembygdsdialekt, hallĂ€ndskan skiljde sig från vilken del av landet man bodde, precis som det gör idag och som det gör i alla landskap. Men dock kan hallĂ€ndskan liknas till de nĂ€rliggande danska språken runtom Ăresund och de danska öarna.
För de hallĂ€ndska sockenborna så var Ă€ndå inte danskan ett oförståeligt språk. PrĂ€sterna förde sina gudstjĂ€nster på ren danska och alla skrifter var skrivet på danska (för dem som kunde lĂ€sa). Men detta skulle snart förĂ€ndras och de hallĂ€ndska bönderna skulle tillslut bli tvingade in i ett svenskt språkområde.
Text: Joakim Svensson, TrÀslövslÀge