Vare

Kommun Varberg

Platsen ligger söder om Varbergs stad

Befolkningsmängd: -
Area: -
Tidigaste historiska källa:
Namnet: -
Kommun: Varberg
Se på karta på eniro







Inledning
Den del av Träslövs församling som kallas Vare är idag till större del lantbruksmark. En del aktiva lantbruk finns samt Vare Bärodling som bl a har en jordgubbsproduktion.
I södra delen av Vare ligger Tolfsgård och Bengtsgård. Där finns också gamla kommunhuset, tidigare fattiggård som numera är vandrarhem och där det finns en djurkyrkogård idag.
Öster därom ligger det område som kallas Vare Ry. Norr om finns Vareborg med Vare Bärodling.
Västergränsen till Vare utgörs av g:a E6:an, öster därom ligger den gamla skolan i Vare.
















Fornborgen Borreberg
Det finns inte så mycket fornlämningar i Varebygden med ett undantag. Det är fornborgen Borreberg som ligger i gränstrakten till Hunnestads och Spannarps församlingar. På Borreberg med branta stup, särskilt åt norr, träffar man på en terassformad stenvall. I sin helhet 90 m lång med en bredd mellan 5 och 9 m och höjd av 1,5 m. Det är en försvarsvall, som här ersätter de naturliga stupen och kompletterar det skydd naturen i sig själv ger.
Det var alltså en fornborg från forntida ofredstider dit folket kunde ta sin tillflykt, då fientliga skaror plundrade och kanske brände gårdar i bygden. Fornborgens historia känner man inte till. Men från 400-talet och till strax efter vikingatiden kan vara ett riktigt antagande eftersom det vid den tiden fanns en del liknande fornborgar bl a den kända fornborgen Eketorp på Öland som numera är ett av Sveriges 13 världsarv. Man menar att många fornborgar kom till under ofredstiderna ca år 450. Mer om fornborgar finns att läsa på Internet bl a: http://www.catshaman.com/s31/0fornb.htm.

Vare genom historien
Man menar idag att Vare, som förr var en by, hette Warum och finns omnämnd i Kung Valdemars jordebok. Det finns omnämnt att Vare by, Warum, tillsammans med gården Grimeton gav 8 mark silver till kungen.
Vare har länge varit ett ganska skoglöst område trots att det i gamla skrifter tals om att Halland bestod till stora delar av skog. Anledningen till detta beskrivs som att träden i bygden användes till staden som låg nära. Staden och slottet hade behov av träd både till bostadsbebyggelse och bränsle. Skogen i bygden kom därför att försvinna från 1200-talet fram till 1600-talet där Kiettel Clason Felterus karta 1652 visar det. Helt trädlöst var det inte vilket senare kartor från bl a 1700-talet visar.
1729 genomfördes en undersökning av förhållandena i Halland. Det var landshövding Wilhelm Bennet som gav order om detta. För Vare finns där upptecknat 6 gårdar enligt följande: Ware Anders Bengtsons gård, Ware Oluf Gudmundsons gård, Ware Bengt Swensons gård, Ware Bengt Andersons gård, Ware Bengt Jönsons gård och Ware Peer Swensons gård.

Vare skola
Den 1 juli 1853 beslöt sockenstämman uppföra två skolhus varav ett skulle ligga i Vare. Det blev byggt samma år och inrymde lärosal samt bostad på ett rum och kök. 1881 gjordes en skolbyggnad avsedd för folkskolestadiet med lärosal samt två rum och kök för läraren. 1925 utökades bostaden med ett rum och en hall samt egen ingång. 1942 inreddes badrum och toalett. Men mot 1960-talet flyttades undervisningen till skolan i Träslövsläge där Ankarskolan byggdes som var klar 1967.

Kommungården
Den 7 maj 1892 valdes en fattiggårdskommitté med uppgift att köpa in passande gård avsedd för fattigvård. Under 1900 ägde detta köp av. Man köpte Lars Albrektssons fastighet Vare 3. Denna gård ?kommungården? skulle fungera som fattiggård där fattiga familjer kunde bo och ta del av jordbruket. Tanken var att de fattiga skulle få det bättre och sedemera få arbete på något sätt och därmed kunna skrivas ut för att själva klara sitt boende och levnadsförhållande. 1954 upphörde fattiggården därför att det inte fanns några som behövde den. Den arrenderades ut och de gamla som bodde där kom att föras över till Östergården i Varberg i mitten av 1960-talet. Numera är gården uthyrd till Svenska Turistföreningen och används som vandrarhem.





Text och Bild: Karl-Gunnar Svensson