Stenåldern i Halland

Omkring år 8000 f.Kr. är Halland så gott som fritt från is efter istiden. Därmed börjar livet på nytt.

Arkeologiskt finns de flesta fynden fram till 2700 f.Kr. i norra Halland, där fynd av flintyxor och andra redskap hittas. I södra Halland är omfattningen av fynd inte lika stor, antagligen för att havets yta sänks och höjs och därmed spolar bort möjliga fynd. Men av fyndens karaktär kan man säga att Sydhalland står i nära kontakt med Skåne och Själland.

Efter ca 2700 f.Kr. börjar människorna i Halland bli mer och mer bofasta, genom att många börjar bruka jorden. Jordbruket kommer antagligen från Skåne eller de danska öarna. Det är under denna tiden monument, som än idag går att titta på, skapas. Bl.a. dösarna, gravplatser, i Klastorp, ca 5 km nordost om Varberg. Där finns de mest kända dösarna i Halland.

En nyare form av begravningsform är gånggriften som består av uppresta fyrkantiga eller runda stenhällar, täckta av jord. I Halland finns 6 kända gånggrifter. Den mest betydande finns i Tolarp, Snöstorps socken.

Framåt år 1500 f.Kr. lever fler och fler människor på jordbruk, speciellt i Sydhalland, men fortfarande finns många som helt eller delvis lever på jakt och fiske.
Efter 1500 f.Kr. får jorbruket sitt genombrott, vilket innebär större bofasthet. Då börjar även sk. hällkistor användas för begrava de döda. I Halland finns ett 40-tal sådana begravningsplatser.

Referenser: