Magnus Eriksson

När Magnus Eriksson blir myndig år 1332 är han regent över Sverige och Norge, samt norra Halland.

Eftersom det just vid denna tid inte finns någon kung i Danmark begär Skåne och Blekinge att få komma under kung Magnus beskydd. Hela Danmark är under denna tiden i politisk upplösning, stora delar av Blekinge och Skåne är bortpantade till grevar i Tyskland. Eftersom Magnus köper sig fri från krav från de holsteinska grevar kan han förklara sig kung över Norge, Sverige och större delen av skånelandskapen Halland, Skåne och Blekinge. Under sin regeringstid vistas Magnus mycket på Varbergs slott. 1341 köper Magnus även loss de delar av Skåne och Halland som inte varit bortpantade, därmed tillhör alla tre landskapen Halland, Skåne och Blekinge den svenske kungen.

År 1343 får Danmark en ny kung, Valdemar IV (Atterdag), han sluter samma år ett fredsfördrag med Magnus i Varberg. Där avstod Valdemar krav på Halland, Skåne och Blekinge till förmån för Magus Eriksson.

När Håkon, Magnus son, väljs till kung i Norge och stormännen i Sverige uppmanar Magnus bror Erik att göra uppror, delas Magnus rike 1357. Halland blev återigen delat på mitten, södra delen tillfaller Erik och norra delen behåller Magnus.

År 1359 dör kung Erik och hela hans familj, antagligen i pesten. Magnus blev åter kung över hela Sverige och Skånelandskapen. Men Valdemar tar tillfället i akt och återtar Halland, Blekinge och Skåne till det Danska riket. Magnus beskylls för att ha givit bort landskapen till Valdemar, inbördeskrig utbryter i Sverige och Magnus tvingades flytta, 1371, till sin son kung Håkon av Norge, där han dör efter några år.

Referenser: