Runt vikingatiden (800 e.Kr.) började de östnordiska germanska språken skilja sig från de västra. De västra skulle tillslut utvecklas till den isländskan och norskan som talas idag när den östra blev svenskan och danskan.
Vid medeltiden så börjar det danska och svenska språken skilja på sig allt mer, men tydliga dialekter och särskilt riksspråk talar man inte om. Språket utvecklas inte så snabbt som det gör senare under 1900talet, kommunikationerna mellan landskapen är svaga under de första århundradena av skandinavisk historia.
Det fanns inget stort inflytande på de halländska språken före 1600talet, förutom möjligtvis språkkansliet i Köpenhamn. Man talade sin egen hembygdsdialekt, halländskan skiljde sig från vilken del av landet man bodde, precis som det gör idag och som det gör i alla landskap. Men dock kan halländskan liknas till de närliggande danska språken runtom Öresund och de danska öarna.
För de halländska sockenborna så var ändå inte danskan ett oförståeligt språk. Prästerna förde sina gudstjänster på ren danska och alla skrifter var skrivet på danska (för dem som kunde läsa). Men detta skulle snart förändras och de halländska bönderna skulle tillslut bli tvingade in i ett svenskt språkområde.
Text: Joakim Svensson, Träslövsläge